onsdag 8. mai 2013

Jeg tok feil!

Jeg smøg meg mot ham bakfra la armene mine tett rundt ham og trykket meg tett tett inntil med hele kroppen.
Mmm hei elskling mumlet jeg.
Men luktet han litt annerledes?

Hei du! Hoppsan! Sa en helt annen mann enn min. Det var jo en annen det var ikke Elsklingen men han så jo helt lik ut! Bakfra! Litt krøller litt dressjakke litt høy litt flott?!
Herregud er det mulig! Jeg som nesten ikke klemmer noen jeg ble helt satt ut.
Så koselig sa han jeg kjenner ham jo vi var på fest vi var på en snurr men ærligt talt jeg bommet på mannen min!

Jaså du sniker deg innpå mannen min bakfra du, sa kona lattermild en dag på butikken. Jeg gjør visst det sa jeg. Men er de litt like han har jo fått litt lengre hår han din akkurat som han min? Hun hadde ikke sett det hun visste ikke om det eller kanskje gjorde hun det fordi hun er jo frisør og hadde vel egentlig klippet ham selv. Eller ikke klippet det er jo hvordan en ser det.

Så skulle jeg på butikken igjen det er jo der det skjer det er jo der vi er hver dag eller annenhver i hvertfall.
Og der hopper han ut fra bilen sin og jeg kommer litt etter og vi går mot inngangen jeg etter ham.
Plutselig snur han seg rundt og ser på meg - ER DET DEG?! Jeg blir så nervøs når du går rett bak meg, jeg vet jo ikke hva du skal finne på!

Jeg kikker på ham og ser at han fortsatt er lang i nakken med krøller og greier, Elsklingen min han er kort i nakken nå - så nei - jeg tar ikke feil på neste fest, jeg tror ikke det altså, det kommer til å gå helt greit...

søndag 5. mai 2013

Konfirmationstid.

Kan jag hjälpa till med något men inte kaka kan jag baka som du vet?

Konfirmationer på gång i Norges land - och nu är det allvar vill jag lova.
Det lagas mat det skrivs tal det diktas sånger det målas vardagsrum det städas i garderober det sys "bunader" det planteras blommor ute bilarna blir fina håret måste klippas och ingenting får glömmas bort i all viraken.
Själv är jag ju så klart inte konfirmerad. Men på den tiden då för hundra år sedan VAR det ju vanligt också i Flen att man gjorde det. Man konfirmerades och fick skedar och gafflar i i silver eller koppar med måsar på. Man hade små kort med sitt namn på som man gav bort - jag har dem fortfarande de jag fick av Åsa, Anna-Carin och några andra.
Jag tänkte att tja, kanske jag ska? Efter en kväll på konfirmantundervisning var valet INTE svårt: Aldrig i livet om jag ska kasta bort min tid på det här! Allvarlig och ansvarig var jag redan då... Och Mammaulla sa jaha nehej, du gör som du vill. Som alltid.
Mina egna barn är både döpta (de måste ju ha namn som Elsklingen sa...) och konfirmerade. Du gör som du vill sa jag när det kom på tal. Lik min mor?

I alla fall. När det är dags för konf kan man ju behöva lite hjälp med allt möjligt. Och då kommer den här jäkla kakbakningen in i bilden. Men mina kakor kan till exempel se ut så här:



Jag kan bättre!! Men skulle prova formen jag snodde hos Mammaulla, den påminner om förr tycker jag. Smeten passade inte riktigt i formen kan man säja...

Men vad kan jag då? Jo jag kan göra god sallad! Sallad var mitt bidrag till matlagning hemma när vi var små, eller ja när jag bodde hemme hos Mammaulla och Pappaoskar på den gamla goda tiden (?). Du gör sallad sa Mammaulla barskt - javisst sa jag då. Jag gjorde alltid sallad, och när Elsklingen kom in i bilden blev han ju väldigt överaskad över att han hade träffat en KVINNA som bara kunde laga sallad - ingening annat...
Han förstod nog lite mer när han kom hem till Mammaulla för första gången och fikk stekta frysta köttbullar bruna utanpå men iskalla inne i. Så underligt att ingen tar av de fina köttbullarna tänkte han och lassade på:)

Nåja. Jag kan inte baka kaka men jag kan göra en god sallad så klart!
Åh så bra att jag kan få ge något bidra lite vara vänn och lite händig och fixig och trixig:)